Börja med BARF-utfodring

Det finns många rädslor när det gäller att börja barfa. En del är rädda för att hunden skall få förstoppning, andra är rädda för att hunden ska sluka i sig maten, och en tredje är rädd för att hunden inte ska få i sig tillräckligt med näring. I huvudsak fungerar ändå allting problemfritt. Ifall man känner sig osäker, kan man fördjupa sig i ämnet via någon bekant som barfar sin hund. Ifall man inte har någon sådan bekant, kan man använda sig av litteratur och internet, så länge man kommer ihåg att förhålla sig kritiskt till alla råd som ges. De flesta affärer som säljer råföda ger också gärna råd. Grundregeln för BARF är att hundens kost till största delen består av köttiga ben och brosk. Deras andel av kosten borde vara 60–75 %. Resten består av kött, fisk och organ. På det här viset försöker man komma så nära hundens naturliga kost som möjligt, som till största del bestod av hela smådjur. Grönsakspuré kan man ge då och då i större mängder, eller dagligen i mycket små mängder.

Ifall det ovannämnda förhållandet mellan ben- och köttprodukter uppfylls, får hunden all den näring som den behöver, såvida benen kommer från åtminstone tre olika djur. Hunden klarar sig alltså utmärkt på gris, nöt och kyckling. Större variation är inte skadligt på något sätt, men tre djur räcker.

Vilka ben lönar det sig att börja med?

Den vanligaste frågan är om man faktiskt vågar ge ben åt hunden, och vilka ben som är lämpligast att börja med. Många har hört att man aldrig får ge fågelben åt hundar. Detta är sant så länge vi talar om kokta ben. Man får aldrig ge kokta ben åt hunden, eftersom de kan splittras i vassa bitar som kan skada hundens organ. Benen blir också betydligt hårdare när de kokas, och de smälter alltså inte på samma sätt i magen ifall de är kokta.

Ben och brosk ska alltid ges råa 

Man får gärna börja med kycklingens alla delar (vinge, hals, ryggrad) och mjukare broskdelar. Vingarna kan man också få som malda, ifall man är rädd att hunden ska sluka i sig maten. Det finns också malda ben som ofta består av malda nöt- och grisben. Dessa är bra för mindre hundar, och kan till exempel ges åt hundar som inte har alla tänder. Sedan kan man inkludera till exempel revben eller kalkonvingar. Ifall hunden äter dessa utan problem, kan man övergå till vilka ben som helst. Man bör ändå komma ihåg att benätandet är en fråga om skicklighet. Hundarna lär sig överraskande snabbt att äta ben, men i början kan det hända att hunden inte klarar av att gnaga på större ben. Det här åtgärdas genom träning, man matar hunden med ben och lär den att äta dem.

Kräkning av benbitar och lös avföring 

När en hund som vant sig vid torrfoder börjar barfa, kommer den troligen att spy upp benbitar oavsett om den stressätit eller inte. Ju större och hårdare benbitar, desto mer sannolikt är det att bitarna kommer upp igen. Det här är inte farligt, utan helt naturligt eftersom hunden ännu inte vant sig vid att smälta ben. Orsaken till kräkningarna är att hundens mage har vant sig vid att producera betydligt svagare magsyror än de som krävs för att smälta benmaterial. Ifall hunden spyr upp benbitar upphör det antagligen inom en vecka.

Hunden kan också få diarré i samband med att den börjar barfa. Det går också om inom en vecka, och är inte farligt. Hundens mage behöver lite tid för att vänja sig vid den nya kosten, och man bör komma ihåg att kräkning och diarré ofta går om väldigt fort.

Hur mycket mat skall man ge? Och hur vet man vilken mängd som är rätt? 

Mängden är väldigt individuell och beror bland annat på hundens fysiska aktivitet, temperaturen den vistas i osv. Man räknar med att hunden behöver 2–5 % av sin vikt i mat varje dag. En hund som väger 10 kg behöver alltså 200–500 g mat per dag. Mängden kan verka väldigt liten jämfört med torrfoder eftersom kött och ben innehåller mycket energi i en mer kompakt form.

Bästa sättet är att börja med till exempel 2,5 % av hundens vikt. Det här betyder i praktiken att en hund som väger 10 kg borde få 250 g mat varje dag. Åtminstone 60 % (alltså 150 g) av kosten borde bestå av köttiga ben och brosk, och resten (100 g) av kött, fisk eller organ. Det betyder inte att hunden måste få båda två eller lika mycket varje dag. Man kan också ge till exempel 200 g kött en dag och 300 g köttiga ben en annan. Det räcker med att kostbalansen uppnås på en veckonivå.

Mängden justeras alltså genom att följa med hunden. Ifall hunden går upp i vikt, ger man den mindre mat. Ifall den blir mager, ger man mera mat. Genom att följa med hundens avföring kan man också dra slutsatser om matmängden. Ifall avföringen är fast är matmängden rätt. Ifall hunden har lös avföring efter att den vant sig vid ben, är det ofta ett tecken på att hunden får mera mat än den kan smälta.

Vad ska jag göra ifall hunden slukar i sig maten eller stressäter?

Ifall hunden har ätit torrfoder eller motsvarande före den övergick till BARF, kan hunden ha makalöst bråttom när den äter och svälja för stora benbitar, som den senare spyr upp. Det här är ofta inget farligt, även om det för oss människor kan verka skrämmande. Till exempel kan en fransk bulldog helt bra svälja en hel kycklingvinge utan att det orsakar någon skada åt hunden. Vingen smälter i hundens mage ganska bra. Hundens mage är gjord för att svälja stora bitar, men det finns ett par knep man kan använda sig av ifall hunden äter allt för snabbt:

• Försök att ge hunden lugn och ro när den äter. Ifall den finns flera hundar i familjen, kan det leda till tävling och stressätande. Försök att ge maten åt hunden först när den har lugnat ner sig och ifall det är möjligt, ge hundarna lite utrymme från varandra. Försäkra dig om att de inte stjäl varandras mat eller ben. De lugnar nog ner sig tids nog när de lär sig att de får dessa läckerheter varje dag.
• Man kan börja mata från handen, men var noga om dina fingrar. Vissa hundar aktar människohänder, andra gör inte det. Det här är en fråga om att lära sig, man de kan vara smärtsamt. En del hundar går inte med på att tugga på ben så länge det är i människans hand.
• Ge så stora ben att hunden inte kan svälja dem hela. Detta är lättare med valpar medan de ännu är små. Med en fullvuxen, stor hund blir man ibland tvungen att använda sin fantasi. Till exempel stora brosk eller leder är såpass stora att inte ens en grand danois kan sluka dem hela. Grisöron är också bra eftersom det har skinn på sig som är så segt att hunden helt enkelt inte kan få i sig för stora bitar.
• Ge frusna ben, eftersom de är hårdare och svårare att sluka.
• Kycklingvingar, halsar och ryggrader är bra ben att börja med eftersom de är nästan som brosk. Det vill säga, fastän hunden sväljer en hel vinge, smälter de ofta utan problem.

Vad ska jag göra om jag stöter på problem med BARF? 

I sådana fall är det bäst att vända sig till en person som barfar. Ifall du inte känner någon sådan person, kan du vända dig till en affär som säljer råföda. Du kan också fråga på internet, men kom ihåg att förhålla dig kritiskt till de svar du får.